Och så sitter jag här igen. Med en tänd cigarett i askfatet framför mig, med händerna kladdiga av kortisonkräm och ögon som är trötta efter de där allergitabletterna. Jag önskar att jag kunde vara ute i en paddock och plocka lime, att jag kunde tjäna pengar som ska hjälpa mig att komma dit jag tänkt de här få månaderna jag har kvar här. Men min kropp protesterar och sånna där rätt allvarliga allergiska reaktioner är inte något man skojar bort bara sådär. Så istället sitter jag här, och försöker hålla fokus på nu.
Som vanligt när något börjar närma sig tappar jag det där fokuset på verkligheten och livet som är här och nu och drömmer mig istället bort till en framtid som jag egentligen inte vet något alls om. Jag skapar nya fantastivärldar, som alltid, och får bråttom att komma dit. Tiden jag spenderat här har varit fantastisk, människorna är fantastiska och jag känner mig hemma i deras sällskap. Men rastlösheten är såklart tillbaka, när hela livet kretsar kring att konstant vara på väg är det svårt att stå still. Jag räknar ner dagarna.
Det är alltid lite svårt att erkänna, allra mest för sig själv, att man längtar efter något annat än det man har – som inte för länge sen var det man längtade efter mest av allt. Men just nu, när hela min kropp kliar så mycket att jag börjar gråta alldeles för ofta och mina händer är orimligt svullna och gör ont, längtar jag efter normalitet – efter ett liv som inte innebär giftormar, brännskador från solen, allergiska reaktioner, att se ut som ett troll mer än vanligt och att aldrig vara helt ensam. Istället för att romantisera vita stränder och turkosa hav skapar jag bilder fyllda av husnycklar, tågpendlande till jobb, veckohandling och promenader i regn med en sur hund. Jag vill inte att det här äventyret ska ta slut, men jag tror att mitt hjärta försöker förbereda sig på det där livet jag alltid flytt ifrån genom att bygga upp en förljuvad bild av det. Jag är så medveten om hur svårt det kommer bli, när jag landat i det nya och inte längre har nytt och spännande att gömma mig i. Och jag vet att det kommer vara allt annat än enkelt när jag landar i det där landet som jag har tänkt ska vara mitt hem i en rätt lång tid framöver. Det kommer vara konflikter, frustration och orimliga krav som jag kommer förväntas uppfylla. Det kommer vara värt det, i slutändan. Men just nu behöver jag intala mig själ att det kommer bli precis så där perfekt och rosaskimrande som det hade varit i en film.

Häromnatten satt jag uppe till 4, berusad på både livet, kärleken och för många rom&gingerale-drinkar. De säger väl att man genom sig själv känner man andra, och ibland är det så sant att det är skrattretande. Och det är komiskt, på ett lite tragiskt sätt, hur lätt det är att hjälpa andra att hitta det där som man själv saknar. Ibland kan jag önska att jag inte såg människor så som jag gör, att jag inte märkte av de där energierna de omedvetet skickar ut – men nätter som den i söndags gör det värt det. En så himla fin, underbar människa med det största hjärtat behövde få höra att det faktiskt finns dem som ser igenom fasaden, även fast ingen någonsin gjort det tidigare.

Hjärtat bubblar över av kärlek, så mycket lycka och glädje men det är typiskt mig, aint it – att skriva när jag inte har plats nog för tankarna. När jag vacklar lite blir orden mina kryckor. En vandrande klyscha och allt det är, trettioårskris och jag kanske bara borde köpa en cab istället.

12648005_10153509179527572_533282168_n