Två år senare och jag undrar vart orden tog vägen. För första gången har jag inte en resa i ord att följa tidslinjen med. Livet som är nu, det jag delar, finns inte i ord. Försöker förstå vad det betyder men inser att bara är. Läser om livet som det var och känner allt som kändes då, hittar tillbaka till rum i hjärtat där ljusen brunnit ut sen länge. Blir påmind om delar av mig själv som fallit i glömska, men som ändå är med mig i varje andetag. Tillräckligt många ord för att fylla bok efter bok, resor från inget till allt, från längst ner till någonstans på väg upp och hela tiden höll jag mig själv i handen.
Blir, som alltid den här tiden på året, nostalgisk med en känsla av akut bortlängtan – låter det som var bli syre till elden och snurrar runt i den ständigt närvarande känslan av att jag missar något. Texterna som aldrig kom förbi publiceraknappen, som aldrig fick bli sedda av någon – förutom av henne, under sena rökfyllda nätter. När vi var rödvinsmodiga och vågade blotta det innersta.
Sida efter sida där ord slutar vara ord och istället blir till känslor. Delar av ett liv, nerskrivna minnen som alltid kommer finnas kvar. Undrar hur något som var livsnödvändigt för att kunna andas förlorade sin plats i det som nu är varje dag, tvivlar på att jag slutade behöva och som så många gånger förr kryper saknaden fram från de mörkaste hörnen av mitt medvetande, där den vilar stilla, för att sedan överrumpla mig med full kraft. Jag brukade tänka att om jag inte bevarat något i orden, så fanns det nog inte på riktigt. Kanske hade jag rätt, kanske var det bara ännu en av alla suddiga tankar som fanns för att hjälpa mig minnas det jag annars hade glömt.
Går längs vattnet, timme efter timme, ännu ett bekant mönster som påminner mig om att jaget egentligen inte är så annorlunda nu mot då. Det är samma begär, samma behov, samma längtan. Karusellen slutade aldrig snurra, vägen framåt är den samma, om än lite långsammare och rakare. Väger risk och chans noga, håller dörren på glänt. Läser om magnetism, tantra och kvantmekanik, blir påmind om vad jag redan vet och tänker att det blir så tydligt var vi kom ifrån när vi möter någon som kom från samma plats. Kanske var det ett eko, kanske inbillar vi oss i oändlighet för att slippa stänga dörren helt. Hur som helst, trygghet är relativt och rastlösheten känns som en gammal vän. Det kunde varit värre.

Håller du dig själv i handen när det stormar?