Att höra sina egna tankar, varenda en, hela tiden – utan minsta filter eller  dämpning, det är tillräckligt för att göra vem som helst galen. Och jag är redan galen nog. Ibland orkar jag inte med mig själv och ibland orkar jag ännu mindre med någon annan eller en påhittad jävla verklighet. Jag älskar att leva i en illusion där jag kan ignorera och strunta i, där jag kan välja och vraka mellan alla de rollerna jag gett mig själv. Där rollerna jag delat ut till ensemblen gestaltas till perfektion. Men livet är rätt mycket mer än ett påhittat skådespel. Ansvar och skyldigheter och ingen följer manus.
Addera nya variabler och du kommer finna uträkningen du trodde du hade löst helt utan logik. Men någon sa att man inte behöver veta allt, eller ens hur man räknar ut den där ekvationen. Jag kanske borde hålla käften och bara lyssna för en gångs skull? hon som predikar stora ord om mod, men själv står i vattenbrynet och obstinat vägrar våga något alls.

Dramaqueen och bergodalbanahumör, sömnbrist will do that to me. Redbull till frukost, lunch och middag. Och jag finner mig plötsligt så mycket mer utåtagerande än jag är van vid – är det här någon slags efterhängsen separationsångest som jag nu undermedvetet projicerar på någon helt annan? Som alltid är jag helt säker på att Freud hade haft rätt jävla mycket att säga om kaoset som är Anna. Allt är som det brukar med andra ord, ingen fara på taket. Det svänger fort när fröken skapar verkligheter hon tror hon vill ha snabbare än hon räknat med.