Just nu är hemma i en liten by på the tablelands i norra Queensland. Snart två månader har spenderats här, efter att ha lämnat Norra QLD i November och kommit nästan hela vägen ner till Sydney. Planen var såklart helt annorlunda men om det är en sak man kan vara säker på när man reser är det att nästan ingenting någonsin blir som man tänkt. Allt kan ändras på två sekunder.

Något som är skrivet i sten är dock flyget från Cairns den 25e februari, det står Bali på biljetten och jag längtar så mycket att jag håller på att spricka. Hela 2015 var året när jag lyssnade helt och fullt på vad mitt hjärta sa till mig, och nu 2016 känner jag att jag vill knyta ihop de senaste åren och min resa i mig själv.

Jag är ju en sökare, som aldrig sluta leta, efter… något. Något som ska upplysa mig, förändra mitt liv, få mig att ”förstå” meningen osv. Allt det där som folk pratar om när de pratar om att ”finna sig själva”, trots att det liksom inte är mig själv jag letar efter, mer… det runtomkring. Trots att jag vet vad min mening är och är genuint lycklig nästan jämt så känner jag att jag saknar en pusselbit i pusslet som är mig. Jag känner mig inte halv, inte som att något fattas.. men ändå så har jag något i mig som säger till mig att fortsätta leta. Om det är min rastlöshet som ger sig tillkänna på ännu ett nytt sätt vet jag inte, om det är så att jag bara är uttråkad men inte förstår det själv har jag ingen aning om, men jag vet att jag alltid, så länge jag kan komma ihåg, har letat efter något. Och jag känner att jag liksom kommer närmre och närmre hela tiden, även fast jag tar rätt många omvägar och pauser på vägen. Jag ser så otroligt mycket fram emot Bali och vad jag tror den resan kommer ge mig, i synnerhet de 7 dagarna vi kommer spendera i Ubud. Jag har så smått kommit igång med yogan igen (vädret här är ju det ultimata yogavädret, finns det något värre än att frysa när man yogar? skulle inte tro det faktiskt) och min kropp gör små glädjeskutt allt oftare. Jag ser framför mig hur jag vaknar av djungelns ljud, går längs vägen från vårt Homestay (helt otroligt vackert ställe och så billigt att till och med min tunna backpacker-plånbok gör glädjeskutt) till något av alla Yogaställen som finns i Ubud, njuter av ett pass yoga och sen spenderar dagen med mina fina pojkar jag åker dit med <3 Med min fantasi är det inte svårt att föreställa sig de mest otroligt vackra stunderna, och jag är rätt bra på att få dem att bli verklighet om jag ska vara ärlig.
Jag längtar efter lugn, det är rätt sällan det är helt lugnt på ett hostel fullt av 40-50 backpackers, och även fast jag älskar nästan varenda en av de underbara människorna här så ska det bli så otroligt skönt att komma iväg, att få andas i lugn och ro och att få lite tystnad.

Någon sa att den största skillnaden de märkt hos mig senaste året är att jag är tystare, att jag verkar mer eftertänksam (well, någon sa att jag verkar mer ”dryg” men det kan nog förklaras helt av mitt bitchy resting face ^^) och att jag blivit om möjligt ännu mer privat. Det stämmer nog. När man reser som jag gör, och träffar så otroligt många människor blir man (jag) efter ett tag rätt trött på det ytliga, på att ställa samma frågor om och om igen till olika människor och nästan alltid få samma svar – hur länge har du varit här, vad har du gjort, hur länge stannar du, vad är dina planer efter – själen längtar efter djupare samtal, efter substans och själmat. Jag vet inte om det är för att majoriteten av de jag möter är rätt mycket yngre än vad jag är, om det är för att de flesta har ett helt annat fokus (jodå, jag har druckit min beskärda del av goon jag med… men jag prioriterar att bestiga ett vackert berg framför ännu en nattklubb med klonade backpackers och dåliga drinkar) eller om det helt enkelt är så att de flesta är på en annan frekvens än vad jag är. Oavsett anledning så är jag mer privat, pratar mindre, väljer kvalitet framför kvantitet.
Jag har träffat så otroligt många underbara människor, jag har fått vänner för livet, och jag känner en sån otrolig kärlek – men det är få som inser hur lite om mig de egentligen vet. Men så har det alltid varit, mer eller mindre, vart jag än varit. Jag pratar sällan om det som är jag på riktigt, det är lättare och tryggare att prata om det som människorna runtomkring mig tror är jag. Det är få ”där hemma” som känner mig så väl som de tror, och det är ännu färre här. Så ja, mer privat, lite mer reserverad och eftertänksam. Men alltid med en grund i att behandla alla jag möter på samma sätt jag vill att de ska möta mig på, alltid med fokus på att se varje person – inte bara bläddra igenom människor som sidor i en ikea-katalog. Och jag trivs med att det är så, jag hoppas att varje människa jag möter känner att jag ser den personen, att jag kan ge någon slags känsla av äkthet i en värld som allt som oftast kan kännas så otroligt falsk och ytlig. Trots att jag inte delar med mig så mycket av mig själv, på djupet. Jag låter andra ta centre stage, jag spenderar hellre min tid i kostymrummet där jag kan drömma ihop en värld full av lite av varje av allt det jag älskar – paljetter, glitter, sandstränder, palmer, höga klackar, flipflops, sena nätter, tidiga morgnar.
Dagdrömmar lika verkliga som verkligheten <3

private