Jag älskar countdowns – älskar! Har alltid minst en igång, oftast två eller tre.
När jag ordnade mitt visum så var det 110 dagar till den planerade avresedagen – nu är det 37. Och just nu känns det som att 37 dagar lika gärna kunde vara 37 år. Nu är det så nära att det bara är frustrerande att det inte är nu nu nu – jag har mindre än en månad kvar på jobbet, jag har redan börjat packa ihop mina grejer, har ordnat var jag ska bo sista dagarna innan jag åker, planerat vilket tåg jag ska ta till flygplatsen… allt är nästan klart men ändå är det väldigt mycket för långt bort för att räknas.
Jag har aldrig haft särskilt bra tålamod så att vänta på något jag längtar mer än mest efter i 110 dagar har varit en utmaning. När jag flyttade till London så kom jag på idén två veckor innan jag satt på planet dit med en enkelbiljett, det säger väl en del om min impulsivitet kanske. Men jag försöker hålla mig sysselsatt – just nu är det att hitta boende för första veckan som håller mig lugn, att hitta ett  vettigt hostel, air bnb eller en bra couchsurfinghost kan vara ett större projekt än man kan tro… och jag har en tendens att snöa in mer än lagom när jag får en idé.

Ibland tänker jag faktiskt på annat med, även fast det är mer sällan än ofta.
Har haft morgonpass fem dagar i rad – dvs alarmet ringer 04:00, inte helt okej för någon som är allt annat än en morgonmänniska. Igår jobbade jag dessutom dubbla pass, en nätt jobbdag på 13 timmar. Så jag kan inte säga annat än att det ska bli helt galet skönt med två dagars helg! Har inte kommit fram till om det blir en lugn fredag i soffan eller om jag kanske måste ner på stan en sväng för lite vin och bubblor – det är ju ändå bara fredag en dag i veckan 😉

sdlarge fdhgvsdafg