Det är snart två månader sen jag kom tillbaka till kylan, till Sverige. Jag hade en vecka i skogen hos min älskade, bästa R och gjorde inte så mkt annat än att ligga i soffan, titta på gamla romcoms och gråta ögonen ur mig.
Sen dess har jag fått lägenhet, ett helt gäng jobb, kommit tillbaka till västkusten och slutat gråta vareviga dag. Det känns som att jag aldrig varit härifrån – och samtidigt så känns det som att jag varit borta i tusen år. Den klassiska post-adventure deppigheten har kommit och gått, och kommit tillbaka igen. Det tog inte ens en dag innan jag ville iväg igen, det blir väl lätt så när resan tillbaka hit kom plötsligt och oplanerat.
Planer för nästa äventyr har redan börjat smidas, jag fnular och tweakar och försöker komma fram till vad som blir bäst denna gången… än så länge är det enda jag vet säkert att det blir Bali. Jag är inte klar där ännu, redan första dagen när vi kom dit kände jag att två veckor inte skulle vara tillräckligt. Så om allt går som det ska, och om inte livet överraskar mig (igen) helt med en 180 graders turn, så blir det ett par månader i paradiset i höst/vinter. Jag uppfyller varenda klyscha, precis som vanligt – och precis som vanligt älskar jag det. Det må hända att jag är textbook yrväder, men det gör mig absolut ingenting. Jag lyssnar på hjärtat och går dit det säger till mig att gå, och tro mig – jag har inget att säga till om när hjärtat väl bestämmer sig. Vilket är en blessing and a curse och det är många gånger jag förbannat det där hjärtat för all heartache det gett mig, men gångerna jag älskar att leva med känslorna utanpå är så många fler.
Det där med rimlighet och uppstyrt liv har väl aldrig riktigt varit min grej, kan man väl säga. När lugnet som finns där när jag saktar ner får blandas med kaoset som händer när jag släpper taget om tyglarna är jag som mest tillfreds. När jag inte har en aning om vad som händer eller varför men med största säkerhet vet att det finns en mening med allt.

Det är nog en jävla tur att jag älskar alla sidorna jag har, att jag inte dömer mig själv för misstagen jag gör och att jag inte tror att livet kommer vara rosaskimrande alla resterande dagar för att det är det ibland. Upp och ner, kaos och trygghet och orimligheter – och en säng så mjuk att det känns som att sova i himlen.13001305_1097199370350731_3273442833318387676_n 13043509_1157495687646405_2816562812959206173_n 12998747_10154672952993238_8895105414189525950_n IMG_6780
IMG_5708IMG_8875
13055482_999794436756690_984489093833875831_n
Love-will-save-the-world-periodlarge-381 50cf5432-020f-4a66-a54d-342de37701a313100878_10153662749401376_7738913259837336440_n13012735_657693674383201_7766054469669968411_nIMG_4840