En natt kvar. En natt! Och jag börjar liksom förstå på riktigt att det här händer nu, att det inte bara är en idé och tanke längre. Jag står inte still längre. Ingen resfeber, mer bara sådär att ja, jag är snart på väg. Och för första gången på.. längre än jag nog vill erkänna, är jag liksom lugn i hela själen. Jag kan andas lättare, benen är inte ens lite trötta längre och hjärtat känns lite ljusare. Jag är på väg.