En sommar senare känns kvällar som drunknar i mörker mer bekant än någonsin förr. Sommarnätterna känns fortfarande under fingertopparna, elektricitet studsar mot atomer som är allt jag är. Doften av solvarm hud och bräckt vatten blandades med ögonblickskorta stormar och evighetslånga sekunder. Kan mina mönster, vet hur vägarna går. Hösten känns i hur vindarna ändrat riktning men jag står stadigt, det är lättare än förr och trots trotsig frustration över förändringarna årstidsskiftningarna bär med sig så glöder det inuti.
Tre förmörkelser på rad och en sprucken obsidian, växter som borde gå i vintervila men som har växtvärk till taket. Tänker för mycket hela dagarna och långt ifrån tillräckligt de där nätterna, lever på feeling, enda sättet jag vet hur – någon nämnde balans och jag tänker att den hinner jag med sen, sen när det inte bara är jag. För obalans, vingliga steg över kullersten, jämfotahopp i otakt på övergångsställ och de där små små studsiga stegen man tar när man inte kan hålla all excitement som bor i ens kropp inom sig – det om något, är något värt att leva för <3