Vaknar, somnar om, vaknar igen. Tunnelbanan har börjat gå. Tänker en halv tanke om att det måste vara morgon. Vänder mig bort från fönstret och landar i två andetag, somnar, igen, hjärtslagstakt. Ljudet från tuben påminner mig om den där ofärdiga boken jag lovat att skriva klart, trots att ett Berlin dränkt i dekadens är långt ifrån ett verkligt vuxet Stockholm…högen av levt liv som väntar på att manipuleras till kapitel efter kapitel drömmig fiktion blir inte direkt mindre. Någon gång, sen. Nästa gång jag har fåk-varning i själen.
Hade glömt bort all väntan, hur sömnen aldrig aldrig fick vara lugn, aldrig tillräcklig. Hur varje morgons första ögonblick var undran och oro. ”Snälla stanna tills jag somnat” och en nattkall kropp som kom tillbaka när morgonen sedan länge redan var där. Känner fortfarande igen det, ser det varje dag. Gången, blicken.. lukten, alltid lukten. Den sitter i själen, i självhatet och ångesten som fyller fickorna på dem, trängs med raka ryggar och kantstött stolthet. Det är nog inte så konstigt ändå, hur vissa av oss skapar mönster av det en del skulle kalla självsabotage, för att minimera möjligheten risken att det upprepar sig. Logiken säger att risken är försvinnande liten, erfarenheten tvärtom.
Kikar på en karta emellanåt, andas djupt på riktigt och skrattar åt att jag gjorde här till mitt. Det snurrar alltid fort i huvudet, myrornas krig blandat med kreativitet och lyckorus. Små små händelser och ord plockar fram minnen jag trodde jag tappat och jag stressar varken över igår eller imorgon. Lyssnar på spellistorna jag hade glömt bort, känner mig färgglad i vitt och fnissar för mig själv åt både obekväma snubbelskrapsår och välplacerade blåmärken.

Standard onsdag. Standard September. Standard förvirrad och förundrad. Som sig bör.