Målat naglarna sju gånger. Olika färger varje gång. Långpromenad och matlagning. Nästanköpt blommor men kom hem med kombucha istället. Erbjudit mig att jobba alla dagar som går, diskat, städat, tvättat, ringt alla som går att ringa men rastlösheten aint going nowhere. Det blir såhär, ändrade planer och siktet ställs om och jag måste hitta något nytt, alltid minst en countdown going… stor eller liten spelar ingen roll. Men rastlösheten hålls i schack och jag kommer ihåg att leva på vägen. Blir fartblind av att bara åka med.
Pratade om hur det känns som att det som är verkligt försvinner när man delar med sig, att något som är utan inblandning eller ens synlighet, är så mycket mer speciellt. Även verklighet kan vara en drömvärld att fly till om man gömmer den i skyddande sockervaddsmoln. Efter en sommar med så mycket mer göra än tänka är det skönt med köksbordstid i mitt eget sällskap, dock lika övertygad som någonsin om att jag förr eller senare kommer tänka mig själv till vansinne. Men jag väntar nog minst en livstid till innan jag landar där…

Koppel på hunden, virar halsduken fyra varv runt halsen och går ett par kvarter norrut.  Söndagar forever.