Grå promenad till jobbet och trots att sömnen varit mer frånvarande är närvarande helt självvalt senaste nätterna känns det som att världen vibrerar på alldeles rätt frekvens. Synkroniciteten är all around, människor som inte synts till på månader dyker upp runtomkring mig och på något vänster känns det hur logiskt som helst, när man är medveten om hur ihopflätade vissa människor, händelser och platser är så kan man läsa mellan raderna utan att behöva öppna en enda bok.
Det är mycket som är otippat och oväntat just nu och jag bara ler, tackar och tar emot med öppna armar – stannar upp och andas och försöker (as always… den konstanta kampen, haha) bara vara, nu.

Idag är kaffekoppen aldrig tom, jag är tänker att jag bara måste se om den där serien och att jag kanske bara borde sätta mig på ett flyg till Norge på en gång.