Kontrasterna blir än mer tydliga när det man tidigare sprungit ifrån blivit det man dagdrömmer om. Svindlande högt på tå blir balansgången ett äventyr, när man gör det man absolut inte vågar, släpper taget om det välkända man krampaktigt håller kvar i med en envishet som hade kunnat flytta berg – det är då man skapar magi. Trots alla tusen stjärnor fastnar jag i tanken om att hitta den som blir den sista, att välja en enda.

Kreativiteten har en kärlekshistoria med snön och jag kommer på mig själv med att vilja ha kvar minusgraderna. Förvånar mig själv men älskar varje sekund, kylan är inte lika kall när den är efterlängtad, den blir filmiskt romantisk och jag längtar efter vintervit trollskog igen.