Rätt så ofta blir jag rätt så frustrerad över att ”det inte händer någonting” och börjar leta äventyr i allt jag gör och på alla ställen utom där jag är. Jag har ju dock lärt mig att förstå att mina mått på vad som är ”ingenting” är inte riktigt samma som andras… tempot är liksom lite högre, och förväntningarna likaså. Så jag försöker sansa mig och sitter ner i båten ett tag. För en gångs skull tänker jag försöka följa planen… there´s a first time for everything.
Inatt drömde jag om tre av mina kärlekar och vaknade rätt förvirrad – jag hann gifta mig lyckligt med en missbrukare, gå på konsert med en narcissist och bo i ett kollektiv med en deprimerad pojkspoling. Och helt ärligt har jag inte varit så lycklig i en dröm på jag vet inte hur länge – som sagt, förvirrande. För liksom, jag känner att jag är rätt klar med att vara kär i knarkare, jag slipper jättegärna narcissisterna och jag är otroligt osugen på att vara den som är mest vuxen hela tiden jämt. Jag antar att mitt undermedvetna försöker säga mig något men det är rätt oklart vad, alla tolkningar mottages tacksamt.

Hur som helst så jobbas det morgon och kväll, larm som ringer klockan 03.45 och sovmorgon till 12 – det där med kontinuitet är inte min starkaste sida direkt. Jag gillar fortfarande tunnelbanan, jag har äntligen fått ett nytt bankkort och det gör mig själaglad att det ska bli plusgrader i helgen! Livet liksom rullar på och trots att jag blir förvirrad och fundersam både över mina drömmar och över hur folk beter sig i verkliga livet så är jag rätt nöjd. Den där målbilden dyker upp i tankarna titt som tätt och det är nog tur att jag är envis, för det verkar krävas en del dedication för att landa i den… men det där med att ge upp är väl inte riktigt min grej.

Och även fast folk säger att jag är galen känns det mer än logiskt att åka 100,2 mil för en blomma.
För hur skulle jag kunna låta bli?