Långa månader där mer än inget men mindre än massor fått plats och hunnits med. Oändliga avsnitt av vad än som tar tillräckligt lite fokus från hjärtslagstakt och min hand i hans men är spännande nog för verklighetsflykt, kaffe som alltid alltid hinner kallna, hela dagar under täcket, fjärilar i magen av snöflingor, tålamodsövningar, tvära kast och omställningar och blessings när man minst anar det.
December kändes oändligt lång, och Januari har redan vara minst en månad. Saker ändras snabbt och hur det än blir så kommer det bli som det ska, den där övertygelsen om att det alltid löser sig bär mig genom allt. Att sänka axlarna och släppa ner guarden en stund är som en helt ny värld, sakta men säkert, ett farthinder i taget. Börjar som vanligt gråta när någon bryr sig, fortfarande lika dålig på att kunna hantera beröm och fina ord. Siktet inställt på något annat än det vanliga, blandar kortsiktigt med livsplaner och hur man än vänder och vrider på det kommer jag aldrig kunna sluta drömma, det hör till.
Springer på samma ställe, inte längre bara bort. Övar. När man envist levt något så länge att det blivit en del av ens person, då skapar en plötslig längtan efter något annat nästan jordskalv inombords. 2018 känns som ett fabricerat minne, tappade bort och hittade, sidospår i fokus och tappad tro, tillslut kommer man fram dit man ska, på ett eller annat sätt. Tänker mer än jag pratar och pratar om saker jag inte ens tänkt på, kräver tystnad på vägen men mina egna ord skvalpar över kanterna så fort tryggheten närmar sig. Magi mellan raderna, rödvinsfläckarna är borttvättade och bubblorna glider mot ytan inifrån. Soul cleansing.