Det här med att jag ständigt har en längtan efter att vara på väg, att jag känner något som ”drar i mig”, en känsla som får mig att vilja ”rymma” (inte rymma ifrån – rymma till! stor skillnad!) – kan vi liksom snacka lite om det?
När jag var väldigt liten, med stora bruna ögon och stort blont lockigt hår insåg jag att världen är nästan ofantligt stor, att den är enorm, att det som finns utanför gården jag växte upp på är så mycket mer än bara en enorm gräsmatta, hundratals hektar skog och sjöar.Och med den insikten kom längtan – en längtan efteratt se allt det där som jag läste om i böckerna, som visades i filmerna. Och den där längtan har aldrig blivit mindre, aldrig försvunnit eller ens vilat en enda dag i mitt liv – jag har tryckt ner den emellanåt och ignorerat den för att försöka göra allt det där som man ”ska” (vara sambo, köpa hus, förlova sig och planera bröllop, ha ett vanligt jobb och bara fucking nöja sig). Jag har gjort allt det där och är lika säker nu som jag var innan om att det inte är för mig.
Men den där känslan som alltid dyker upp, när det börjar riva på insidan av en, när själen skriker att man måste måste måste röra på sig för att den inte ska dö – det är en av mina absoluta favoritkänslor i hela världen. Den känslan har gjort att jag flyttat orimligt många gånger, att jag haft förvånansvärt många jobb under de 10 åren sen jag slutade gymnasiet, det har gjort att jag har mina vänner utspridda över inte bara hela Sverige utan även över hela världen. Den känslan har resulterat i att jag lämnat och gått, att jag blivit lämnad, att jag funnit nya vänner och förlorat gamla. Det är the good with the bad och jag har lärt mig acceptera att det inte bara är rainbows and cottoncandy-moln. Och nu, nu när jag äntligen på väg på riktigt igen så exploderar jag i små miniutbrott av lycka minst ett par gånger varje dag.
Det är så svårt att förklara för någon som inte har den där längtan i sig, som inte alls förstår varför jag, enligt dem, ”kastar bort” jobb och lägenhet, ett bra liv. För att vara nästan 30 och dra iväg med bara en ryggsäck är inte riktigt lika accepterat i samhällets ögon som att göra det när man är 20 och precis slutat skolan – när man är nästan 30 ska man ju ha stadgat sig och ha släppt sina ”konstiga idéer”. Lite som när jag flyttade till London trots att jag hade sambo och ett bra liv här i Sverige – det var mer än bara ett par gånger jag fick förklara för folk som ifrågasatte, jag fick förklara att den viktigaste relationen jag har i mitt liv är den med mig själv, och om jag inte vårdar den så kommer det inte finnas en enda annan relation med någon annan som kommer fungera.
Den där känslan när man står på en tågperrong eller vid en flygplansgate, när man sitter i ett färjeläge eller ensam på en buss till en stad man aldrig hört talas om… den är så jävla svårslagen. För mig är resan målet, att vara på väg, vetskapen om att precis vad som helst kan hända – och att oavsett vad som händer så kommer jag lösa det. Att strunta i skyddsnätet och bara göra, att inte bry sig om vad man borde eller ska eller vad en enda människa tycker om ens beslut. Det är fan en grymt befriande känsla.
Jag ser varje dag som ett äventyr, jag älskar varenda uppförsbacke för när nerförsbacken kommer får jag fjärilar i magen. Jag är så jävla kär i livet och det jag ser som meningen med mitt liv är att vara så glad jag bara kan, att uppleva och känna allt till 100%, att vara lycklig på mina egna villkor.
Vi har alla verktygen att skapa vår egen lycka <3large (7)large (1)large (5)large (2)large (4) large (6)large (9)large (8) large (14) large (10) large (11)large (12) large (13)large (15)large (3) largelarge (17) largelarge (16)