Bekanta men glömda ansikten, ett finger i sidan för uppmärksamhet, 100% säker på att det finns en inbyggd radar. Tappat tidsuppfattningen helt, dagblind och september har varit två andetag och en suck lång. Tittar på tågbiljetter, konstaterar att allting tar sån tid och försöker få ihop hur jag ska lyckas komprimera allt. Försöker göra en plan för det där som jag liksom bara skjutit framför mig och egentligen inte alls orkar bry mig om. Tänker imorgon, nästa vecka, om ett år… som man bäddar får man ligga. Inga konstigheter alls, men det slutar aldrig fascinera mig hur små enkla okomplicerade grejer kan vara det som är mest ansträngande av allt medans man kan flytta ett helt berg på ett ögonblick när man får feeling.
En tömmer alla reserver, två fyller upp dem igen. Dalar sakta neråt för att fort vända och rusa uppåt som en metangasbubbla som slitit sig från permafrosten. Tappar allt och flyter iväg, inte ens jag själv har listat ut vart jag tar vägen än. Men det är alltid dit jag vill – gå lite djupare, flyta lite högre, stanna lite längre. Explosioner bakom ögonlock, stjärnor i suddiga synfält och det där med noll procent kontrollbehov. Lagom är rätt långt borta och vetskapen om att det finns tusen dörrar till att upptäcka och öppna får mig att fån-le mot varenda människa jag möter.

Har tomater och citronträd i fönstret, monster på köksbordet som breder ut sina rötter flera meter och sticklingar tar sig bäst om de är stulna så hoppet lever för örterna som vägrar dö. Det kan nog bli en bra höst ändå – jag trivs under täcket, bakom halsduken.

black and white, gothic, and lust-bild