Sommaren jag trodde blivit till höst kom tillbaka. Gästspel som stressar mig om möjlig mer än hösten själv. Logiken är frånvarande som vanligt, vettet och tålamodet likaså. Som vanligt är jag frustrerad över att ingenting händer, att inget hänt – trots att jag vet att när jag börjar tänka efter börjar listan sen jag kom tillbaka bli rätt lång. Jag vårdar minnena mer och bättre än nuet, slänger bort för att kunna leta upp om vad jag vet kommer kännas som en evighet.
Tappar bort mig själv för att sen hitta mig igen bakom högar av längtan, högar av rädsla och att vilja att fly och nog allra mest bakom berg av kärlek. Som sagt, den där logiken är även den sen länge borttappad, jag tror den blev kvar på andra sidan världen, kanske tappade jag den där mellan tårarna på flygplatsen när det enda jag ville ha var någon som inte ville ha mig.
Har en countdown going, som alltid. Jag är mer än lite vilse men håller blicken fast där långt fram där jag vet att jag inte kommer behöva en karta längre, där jag vet att lugnet är. Konstigt hur man kan längta så mycket efter något som är så långt ifrån det man har, trots att det är precis samma.
Hösten som sagt, den är en lurig jävel och jag hade hoppats att slippa hälsa på den även i år, men vad man vill och vad man får är faktiskt inte alltid samma sak. Trots att jag är den som skriker högst av alla om att inte låta världen stoppa dig från något du vill. Jag analyserar sönder mig själv ner i minsta molekyl och ingenting, ingenting blir mer logiskt av det. But you do what you can to stay sane in this crazy crazy world… one day at a time.