Det är galaktiska avstånd mellan att råka och att välja. Medvetet och klartänkt är så väldigt långt ifrån att snubba på smågrus ännu en gång när man redan tappat balansen. Förväntar mig känslor – reaktioner, utspel – som uteblir. Erfarenheten säger till mig att vara redo för allt jag lärt mig vara van vid men pulsen går aldrig upp. Förvånad, över lugnet, men förstår. Landade i att våga lita på. Något kändes tryggt. Långt ifrån drömvärldar byggda på rosaskimrande verklighetsfabriceringar. Realism vs löften om kungariket på andra sidan evigheten.
Glömmer så lätt bort, tappar tilltron, inbillade föreställningar om behov av kompass och karta. Behöver djupa andetag, hitta lugnet i tomheten mellan in och ut. Där allt som är äkta finns. Stillhet och reflektion. Och den där längtan efter luftflöden utan paus, efter att falla djupt ner i medvetenhet och få det som växt fast på själens väggar att följa med luften ut som flyktiga maskrosdun. Nytvättad själ, lite lättare – förlåtelse och acceptans, och kärlek, alltid kärlek. Drömmen om paradis och frihet, om balans, om att ha allt. Ritar kartan as I go, har slutat lämna brödsmulor efter mig. Fjäderlätt.