Det är tisdag och det känns som att senaste veckorna varit en enda lång dröm. Tappade dagar och hittade nätter, total förvirring och klarhet som aldrig förr. Konstigt det där hur man kan vara så envis att det tar sjutton och ett halvt försök innan man låter sig själv komma dit man borde ha kommit för länge sen. Fast envis kanske inte är ordet, dumdristig kanske är mer rätt… även fast envis känns väldigt passande. Man kan tänka hur mycket positivt man vill om alla situationer man hamnar i, men om man själv är den som sätter sig i situationerna som absolut behövs tänkas positivt om för att komma ur dem så kanske man borde steppa ner från (inte bara konstatera) att vara världsmästare i tvivelaktiga beslut. Eller så skiter man i vilket och fortsätter vara obstinat. Lite vilket som faktiskt…

Finbesök från Småland väntas idag, blommorna jag fick lämnade utanför dörren i förgår gör mig hysteriskt allergisk men är så fina att jag vägrar något annat än ha dem framme, vaknade av solen i ögonen och jag tror nog att jag lyckas reda ut det här lilla kaoslivet om jag bara anstränger mig lite.
Kan man så ska man… och det gäller både på och av.