Det var flera år senast men nu är det repeat igen. Lockigt hår och glasögon och svart kaffe runt klockan 10 var en påminnelse om att trycka på play igen. Are you still having fun?

En biljett är bokad och jag har lite mer koll än ingen – jag ska dricka vin med några av mina favoriter och jag ska få nya blommor som jag aldrig kommer kunna bli av med och jag ska försöka att inte bli alldeles för nostalgisk. Jag ska hinna med så många människor och ett helt gäng olika ställen på väldigt kort tid men jag försöker få ihop det för jag inser att det nog kommer dröja ett tag till nästa gång. Ibland är nära längre bort än andra sidan världen.
Tills dess träffar jag människor med mer energi än någon jag någonsin stött på, skriver meddelanden med arbetskamraters ingifta släktingar, skrattar åt ”casanovor” med för stora egon, går på världens mest intensiva aw´s och har ondare i fötterna än jag någonsin haft tidigare men ler ändå. Livet liksom.

Liten fisk i en stor damm är precis så jag vill ha det. Volymen lite för högt och den magiska känslan av att stå utanför och titta på – jag har alltid favoriserat anonymiteten, och friheten som kommer med den. Det finns så mycket att se när man tar sig tid att titta på världens mest ensamma folk, som sällan verkar särskilt ensamma alls.