Ibland slår livet ner människor, sådär orättvist hårt och nästan alltid oväntat och plötsligt. Jag är rätt bra på att hantera när livet jävlas med mig, jag krigar igenom med vetskapen om att det kommer bli bättre på andra sidan stormen. Men när det är människor jag bryr mig om som står mitt i stormandet finner jag det långt mycket svårare att hantera, när man vill hjälpa och trösta och ta bort sorgen men vet att inget man säger egentligen gör någon skillnad… känslan av otillräcklighet får mig att må illa.
Det är lite för många som jag bryr mig om som behöver kämpa alldeles för hårt just nu, och it breaks my heart. Så cottoncandyclouds och ljumna sommarnätter till trots är det frustration och känslor av hjälplöshet som spelar med mig.
Men jag vet, alldeles säkert – att mina människor är starkare än de allra flesta och att soluppgången på andra sidan är värd krigandet <3