Hetsen kring att ha ha ha ger mig en olustig känsla. Men ibland kommer dagarna när jag vill ha allt, och vad fan – alla säger ju att man inte är mer än människa liksom.
Idag vill jag ha nya frasiga sängkläder i linne och jag känner att jag måste ha en ny matta, nya kuddar och en ny filt till soffan. Jag dagdrömmer om den är handväskan och ett par grymma nya hörlurar hade suttit fint, trehundra gröna fantastiska växter att fylla lägenheten med och all världens ljuslyktor och chill hänga-i-möbler till balkongen känns också som en helt fantastiskt bra idé…. Den senaste tidens lugn har både kickstartat kreativiteten och dragit fram rastlösheten, min plan att försöka hålla wanderlusten under täcket ett gäng månader till gick sådär helt enkelt. Jag behöver bli distraherad, inte inspirerad.

Och så blir jag orimligt irriterad på mig själv för att jag har fokus på egentligen helt oviktiga saker, men vet också mycket väl hur mitt huvud fungerar när det är lite för spretigt – släpp fokus helt på allt som egentligen borde få mer än mindre av min tankeverksamhet. Och låta ytligheten glida förbi ett tag, låta den ta lite plats så att jag kan omgruppera och göra fronten redo för att möta whatever som kan tänkas finnas i dimman.
Om jag dessutom börjar överge tanken på grönt hår för att det flyttat in en idé om en helt annan färg i huvudet på mig? Hur tröttnar man på något man inte ens haft? Det var den där detaljen med livlig fantasi kanske…

Överlag? Lila tulpaner funkar fint och ljuskontot blir bara större och större. Både bildligt och bokstavligt talat. Det är rätt coolt att få respons på tankegångar man fnulat på länge när de väl uttalas högt, och det där med att gå utanför sin comfort zone är fan en livsnödvändighet för att fortsätta utvecklas (att ens förstå vad som är som är utanför ens comfort zone är ju ett rätt bra ställe att börja på visserligen). Synkade vibrationer och självinsikt.