Det är den där längtan. Alltid längtan. Och att sakna något när man inte vet vad det är man saknar, fascinationen blandas mer sällan än ofta med frustration men likväl är det dagar som inte försvinner och det är bara att gilla läget. Och som jag gillar det, den där längtan och drivet – riv ner och bygg upp igen, tusen gånger om.
Räknar ner. Placebostilnoct för rastlösheten. 119. Två minuter och en evighet bort och när det känns som såpbubblor på insidan för första gången på alldeles för länge vet man att man är något på spåren. Styrkan i att alltid vara säker, aldrig tvivla, alltid veta – man blir okrossbar när man man vägrar ha något annat än fred i landet som är en själv. Prioriteringar och principer, drömmar om glitter, dekadens, sena nätter och tvivelaktiga beslut. Havet är lugnt men orkanen är på väg, och fan i helvete vad jag ser fram emot stormen.