Man blundar och åker med en liten stund och när man öppnar ögonen igen har det gått ett halvt liv och en evighet och bara en sekund. Gräver och försöker förstå, hitta vad som alltid fattats, stå fast i det som är mig utan att avslöja att kamelonten är jag, inte bara en strategi. Inte bara en rökridå. Frågar man inte får man inte veta, det är en konst att prata mycket utan att säga något alls och jag slösar inte längre orden fyllda med själ. Att vänta och låta tiden gå räcker inte långt om man vill klättra över, se det som finns på insidan. Är så ofantligt tråkig när jag böjer mig, ingen minns väl en fegis?
Har gjort det förut, gått samma väg. Och som vanligt börjar det med ett svagt sus, knappt märkbart. Men jag vet att snart rasar det en storm så högljudd att inget annat hörs. Priset man får betala för att se glasklart utan linser, det är aldrig någonsin tyst men färgerna är starkare och kanterna är skarpare. Hörde en intervju, och sen ännu en – och tänkte att skillnaden på 1 och 10 år nog ändå är en viss förståelse för att ens egen väg inte är den enda rätta. Jag är inte så säker på att jag hade rätt. En droppe arrogans gör transparensen dimmig och trovärdigheten bucklas. Each to his own, men jag är ändå glad att dörren jag mentalt försökte kriga mig igenom förblev stängd. Att havet alltid lockade mer. Att västkustvind och tystnad räckte mer än nog.

Har spring i benen och bubbelplaner. Nya växter som verkar trivas och gamla växter som aldrig slutar växa. Har en ny säng och en plan för nästa år – detox och minimalism tack.
Och det tuffaste man kan vara är faktiskt snäll, det måste man komma ihåg.