Helt ärligt är jag nog mer förvirrad än jag ens själv förstår. Och betydligt mer osäker än jag ger sken av. Och allt går i slowmotion och de där stegen jag trodde var gigantiska kliv framåt var egentligen babysteps lite åt sidan. Men det är okej. Jag är okej. Med det. En dag i taget, på så himla många olika sätt. Och trots att den hysteriskt intensiva känslan av att vilja förstöra allt och kasta bort, och istället fortsätta vara fast i allt det jag saknar, är närvarande nästan jämt så håller jag i, håller fast i tanken på hur det kommer bli, hur allt kommer make total sense och hittar motivation i att det här kapitlet är det som kommer vara inledningen till crescendot. The crescendo.

Men jag är inte klar ännu. Det finns lådor kvar att öppna, minnen att arkivera.

She thinks you love the beach, you’re such a damn liar.
Those great whites, they have big teeth,
Hope they bite you.