110 rakt fram, uppåt, runt, bakåt och om igen igen igen.
Så mycket tid att tänka trots att jag egentligen inte hinner alls.
Tänker på att det mest troligt inte var jättesmart att matcha pms med årets jävla utmaning, att det inte känns som att jag gör något rätt eller duger ens lite, att jag känner mig som mitt fulaste jag mitt i alltihopa, att jag varannan sekund vill storböla för att allt känns meningslöst och varannan för att jag är sämst i världens på att hantera när någon säger att jag är duktig. Tänker på att jag vet att det ju bara är huvudet som luras men två sekunder senare tänker jag på om tankar ens kan lura en när det ju faktiskt är en själv som tänker dem? Tänker på att jag är skitduktig och så jävla grym och på hur glad jag blir av minsta lilla pepp, och på att jag redan är trött på den här känslokarusellen. Tänker på hur otroligt arg jag blir över att icke-män ska behöva vara rädda nästan jämt, hur det alltid måste tänkas efter och övervägas och riskeras. Tänker på att jag har längtat efter att springa i flera månader nu men ändå inte gjort något åt längtan och på att jag tycker det är så jävla jobbigt att jag dör att jag ska släppa taget om något jag älskat i 20 år. Jag tänker på att min skrutthund är gammal och halvblind och mitt hjärta går sönder varje gång tanken snuddar vid att ingen lever för evigt. Försöker tänka mig fram till svar på varför det alltid har blivit som det blivit, tänker om och hur och varför och tänk om, försöker envist tänka bort känslan av att alltid ha varit otillräcklig. Tänker på vad jag är tacksam för 4 gånger om dagen. Jag tänker på små öar i Indonesien, på planlösningar och på oisolerade stugor i små svenska byar med konstiga namn. Varje dag tänker jag på hur jag blir oändligt imponerad av dom som vågar, som säger precis som det är och jag tänker på hur orättvist det känns att vissa av oss inte fick ha kvar blåögdheten, att naiviteten byttes ut mot osäkerhet och misstro. Jag tänker på att det snart är kallt på riktigt och på att jag har tur som slipper frysa. Tänker på att vi har 135 månader kvar innan vi måste börja räkna ner på riktigt, innan tiden tar slut för hela vår planet och på hur jag ska bli av med sorgen över det. Tänker på att jag verkligen verkligen vill ha en monstera adansonii och att det är konstigt att jag inte skaffat en ännu men att mina små citronträd och de två små små tomaterna som snart är röda gör mig löjligt glad. Tänker på att jag måste köpa en ny juicepress och på att jag borde börja varje dag med 10 minuters yoga i sängen och på hur tydligt det märks att min kropp bli glad när jag är snäll mot den. Jag tänker på hur konstigt det känns att känna igen en känsla i kroppen som man inte känt på länge länge, och på att när man saknar någon så känns det liksom i magen och på hur ofantligt gott det är med apelsinjuice. Tänker på hur det känns i hela kroppen när man skrattar på riktigt och på hur mycket jag saknar marabou och på att det ju hade gjort det väldigt mkt enklare att om man aldrig ens fått smak för annat än snällmat. Tankar på vad ett äventyr ens egentligen är och på vad som är normalt och inte och på hur något som är självklart för en är otänkbart för en annan. Jag tänker på att det hade varit skönt med sol och på hur förvirrande det är att jag längtar efter snö trots att jag inte ens förstår varför. Tänker att det vore skönt om Venus kunde skynda på och vända rätt fortare än snabbt och på att varenda jävel snart kommer skylla på Merkurius igen trots att de egentligen inte har någon koll, men att jag förstår dem för det är ju skönt att ha något att just skylla på. Tänker på hur mycket jag uppskattar och njuter av lugnet, hur mjukt det känns att sakta landa mer och mer i att sökandet inte behöver vara en orkan. Tänker på hur glad jag blir av sol bakom rullgardiner och på hur mycket jag älskar frukost. Jag tänker på hur mycket jag tycker om fina händer, på hur gott valpar luktar, på varför inte stadsplanerare tar vind-vägar i åtanke och på att jag trivs så himla bra bland alla dessa tusentals tankar.
Mellanrummen i livet fylls till bredden och ändå infinner sig lugnet mer ofta än man kan tro.
Dårar och drömmare…