Kaffe som körts runt i mikron tre gånger, yogamattan utrullad och trots att soffan är bekväm och köksbordet ergonomiskt hamnar jag ändå på golvet. Schema, möten, ny personal, upplärningar, organiserande och allt det andra. Tempo och det där med att komma ihåg att andas också, undrar ibland om det är en bra eller dålig grej att jag nästan alltid tycker det är så roligt när det går fort, när det händer, när man får springa nästan jämt och måste ha brandsläckaren i ena handen och telefonen i andra. Vet hur som med största säkerhet att jag fortfarande inte lärt mig det där med balansen, allt ett tag och sen inget en stund.

Kommer på mig själv med att längta efter stengångar och växthus och fler fönster än ett titt som tätt. Frostiga glasrutor med eld innanför, tusen små fairylights som svävar fritt, ljus överallt, barrdoft och filtar och lugn och så stora mjuka snöflingor. Vargavintern släppte in kylan i mig, visade en sorts förälskelse jag aldrig förstått och nu vill jag ha allt. Skapat en vintervärld i drömbiblioteket, den trängs med de tusentals andra världar som är nästan lika verkliga som den fysiska jag råkade snubbla in i denna gången. Paradisliv går att finna i jordens alla hörn, blind övertygelse om att det finns ära i att krampaktigt hålla fast i en dröm för att den en gång var allt som spelade roll är bara dumhet. Ingen är oföränderlig, själen står inte still.

Och ibland är det det enda som spelar någon roll, att det inte behövs sägas något alls. Det finns tid att förklara, sen. Ryggsäckar och resväskor som inte längre spelar någon roll.
”Go back?” he thought. “No good at all! Go sideways? Impossible! Go forward? Only thing to do! On we go!” So up he got, and trotted along with his little sword held in front of him and one hand feeling the wall, and his heart all a patter and a pitter.”