Hostar upp lungorna och dricker te. Något slags försök till återhämtning efter febriga dagar fyllda med jobb och nätter med feberdrömmar som öppnar dörrar till andra världar. Självömkan och sympatier trots på egen risk. Värt det, 100 procent.
Letar mönster för att kunna analysera beteenden jag redan doktorerat i, standard. Tror mig inte veta nånting mer än att hösten kom med längtan, och att nostalgin gör sig påmind, som alltid när sommarens brus tystnar. Där jag var för ett år sedan är ljusår bort, men det är inte ens 365 dagar sedan jag satt på en bänk med tre papper i händerna, skrattade tills jag grät och äntligen kunde andas utan risk, inte ens 2 år sedan kaoset jag accepterat som normalitet imploderade till ett ingenting. Blir påmind om puppy love för 3 år sedan på andra sidan världen av min telefon och kan inte riktigt förstå hur det bara var 4 år sedan jag levde uppe bland molnen. Tanken på tid och hur den leker runt våra liv gör mig yr och hur mycket jag än övar på att acceptera att jag aldrig kommer kunna förstå eller veta allt, så skapar tiden tankebanor som aldrig tar slut. Förvirrad och förundrad, alltid. Dansar när jag lagar mat, sjunger i tvättstugan, fickorna är fulla med skatter och allt hinns med på ingen tid alls men ändå händer det ingenting alls någonsin. Frostad kondens, alltid safety first.
Magin finns överallt, det gäller bara att våga tro och öppna alla ögonen – kär i livet, igen. Alltid.