Stenar i vattenflaskor av glas på fönsterbrädet, omplanterade växter på varenda hylla, avbrutna blad hoppfullt placerade i vaser var än de får plats. Stryker handen mot bladen som doftar magiskt varje gång jag går förbi, fångar upp vattendropparna som inte är tunga nog att falla på fingertopparna, vilar ögonen på flikiga blad och luftrötter när jag vaknar och vanan trogen vet jag inte när det är nog. Lättnad över att att fastna i något så enkelt och okomplicerat som krukor och jord och lycka över små små citronträd. Onsdagsjämförelser.

Kaffe i koppen med guldkant, stannar under täcket. Försök till planering och ommöblering, trasiga planeringsprogram och inte tillräckligt med själar att fylla hålen i det med, pusslar och noterar att vissa omöbleringar görs betydligt lättare än andra, lite mer motiverat, lite fortare och lite enklare. Outtalat, men långt ifrån otydligt…
Får ett finger i sidan från det sjunde hållet denna månaden, och denna gången konstaterar jag att när man lärt sig utan och innan hur det fungerar, för sitt eget sinnes överlevnads skull, är det anspråkslöst enkelt att förstå. Dråpligt skrattretande, men det behövs ett uns, 30 gram, svärta för att förstå komiken. Skratten och styrkan i att vara klar var guldet vid regnbågens slut.
Spökhistorierna skrämde mig aldrig. Riktiga spöken gömmer sig inte.