En känsla av att jag fick uppleva ett ögonblick av hur det var då, för att förstå nu, och att det jag ser så klart nu är det verkligheten kunde blivit för någon som gav upp för tidigt. Levde med gränslös öppenhet grundad i kemisk pseudologica fantastica, svalde villigt varenda lögn och dök djupt ner i skammen som kom med lättnaden över att inte vara den som behövde ursäktas längre. Bar hemligheter som var hennes, inte mina, ihop med hemligheter som alldeles för många främligar ville höra mig berätta om. Trauman vägdes och mättes, mikrograms skillnad och att vinna var att förlora men att vara värst är bättre än att inte vara alls för någon som tror att den aldrig spelat roll. Trots att man vet från start så tar det en evighet och lite till att förstå, vissa av oss bär på outsinligt många ”tänk om” och en, inte sällan barnsligt blåögd, övertygelse om att vi kan ge oändligt av oss själva – få de osynliga själarna att se sin egen spegelbild, dimmfritt. Bleknade minnen får färg nu, hör nycklar i låsen till dörrar som varit stängda så länge jag kan minnas. Städar bort, rensar. Framåt, alltid framåt.

Obrydd om världen utanför, vaknar gång på gång för att snabbt somna om, i ett skruvstäd av värme och närhet. Tisdag, som veckans februari, grått regn och vind som alltid, alltid letar sig in innanför alla tröjor, halsdukar, jackor, sjalar men det spelar ingen roll. Kylan är lätt att möta när värmen från under täcket dröjer sig kvar, lättare när snartnovember-känslan blandas med vadderande sockervaddsmoln. Längtar inte ens bort. Inte ens lite.
Jag ler hela vägen till tunnelbanan.