Vi snackar högt och lågt, nyktert i en park med avtryck från valptassar på byxorna och vinrusig med benen i kors på en undangömd bänk någonstans på söder. Nya skor som kändes för stora men nu passar helt perfekt, lojalitet, alltid tusen kilo kärlek och sol sol sol. Smeknamnens tid är tillbaka och meningslöst har mer mening än någonsin förr, vi håller huvudet högt och varandra om ryggen och som vanligt finns en tillit större än något annat på att allt händer exakt som det ska.
Funderingar och jämförelser ihop med fascination och en pirrig nyfikenhet, systrar och familj, tecken överallt och frihetskänslan när man bygger åt sig själv.
Det går fort som vanligt, händer mycket som vanligt, hinner med uttråkad och panikstressad på en timme – som vanligt. Det är fullmåne och stenar överallt i hela lägenheten, astralresor som väcker mina vänner och alla tre ögonen är vidöppna. Jag har förklarat färdigt – barfotafötter genom hela stan, sittandes på sommarnattsvarm asfalt och tonårsstarka känslor som inte är ens lite på riktigt men som just då är det vackraste som hänt.
Vänd världen upp och ner och jag kommer använda regnbågen som gunga och äta molnen som sockervadd. Okrossbar.