Förstår inte riktigt hur det kan vara fredag när det bara gått en kvart sen söndag. Hamnade i ett samtal om arketyper, om fenix, örnar och fjärilar, kom överens om att det viktigaste är att vara snäll och att älska, alltid. Naken och blottad, bokstavligt talat, är det lätt att säga vad man tänker, jag fokuserar inte särskilt mycket på hur mina ord låter när mitt heligaste står på spel. Asgarv och inte alls så bekymmersamt djupt som det låter, det är den teatraliska ådran i mig som tar ton. Som vanligt.

Blivit påmind om att någon annans självmedvetenhet får min egen att suddas ut. Ångestyrseln som alltid hängt ihop med medvetenheten om mitt fysiska jag har ingen plats sedan länge länge länge, mitt transportmedel genom livet är just bara det – ett transportmedel, ett imponerande, starkt och envist jävla transportmedel. Men ett transportmedel lik väl. Spenderat så mycket tid på att försöka förstå och lära allt om det som är jag att det som andra ser som mig blivit sekundärt, en distansering mellan mina jag, mellan det som människor tror är det de är och det som kommit bli det som för mig är jag. Människor runt mig säger att rymden är för stor att tänka på, jag får yrsel av komma ihåg att jag har en kropp. Septembertankar.

Tillräckligt frisk för att få välbehagsrysningar av kaffe igen, men fortfarande så ur fas att hela dagen innan 12 inte registrerades i minnet, det tar tid att vakna när man varit långt bort i amazonitsömn. Ett par powerhours i soffan under världens största täcke med en svartsjuk hund vid fötterna, valphäng uppskattas bara om hon får vara med.
Nipaxon, paracetamol och sikte på vinst – trots att den lilla erfarenhet jag skrapat ihop säger mig att det mest troligt blir tvärtom. Fredag söder om liljeholmsbron.