”När jag blir stor…” – kommer man någonsin sluta försöka intala sig att det är något annat än hederligt och välbekant självbedrägeri man sysslar man? I den bästa formen. Jag är ju samma samma som alltid men ändå en helt ny. Standard Septembertankar snurrar och verklighetsflykten händer väldigt mycket mindre permanent i år än jag är van vid. Tappar ord, tappar tålamod och plockar fram den krispigt frostade ytan för att distansera istället – frustration över att inte komma undan enkelt och med ett uns osäkerhet som alltid när skådespelet inte lurar någon alls. Tappade ord är ovant och jag inte ens kan räkna ut varför de försvinner. En tanke om att vad som helst, till och med lite hjärtesorg, livskaos, förälskelse eller El Niño hade varit bättre än den total obryddhet jag tycks ha valt och vant mig vid. Ge mig lite puls, något som lyfter upp, skakar om, fångar. Det är onsdag med höst och lockelser i luften och jag undrar hur många gånger kan man nästanboka flygbiljetter innan det blir löjligt? Äventyr är en färskvara.
Det är nog dags att peta tillbaks kronan på plats och ta fram kompassen, leta upp en storm och segla rakt in i den – Är man piratkung så är man.