Sover sen ett tag tillbaka med min lila stjärna under kudden, och jag sover på ett sätt jag inte gjort på så länge jag kan komma ihåg. Så tungt att jag ligger alldeles stilla, så tungt att det tar mig ännu längre tid än det brukar att bli människa efter jag vaknat, så tungt att huvudvärken har hållt i sig sen första natten. Men ändå är nätterna fulla med drömmar som spelar spratt med hjärtat, som luras med verkligheten och som får mig att fundera på varför jag någonsin tvivlade på att just den lila var den som skulle få fylla tomrummet som uppstod när min första lila kärlek i kedja gick i tusen bitar. Och känslan av att jag behöver precis det här är så påtaglig att den inte går att ignorera.
Trötthet på ett sätt jag inte känt på länge trots att fullmånen är runt hörnet och när man talar om trollen, or so they say.
Om man tar sig tid att lyssna kan man höra ett hjärta halvt i metall slå i takt med sitt eget. Trots all tilltro jag har på att allt blir precis som det ska så förundras jag ändå ibland över hur allt hänger samman, hur kopplingarna är så självklara och hur det som var en tanke i förgår landar rakt framför fötterna på mig idag. Hur det jag skickade ett meddelande om igår händer idag. Synchronicity är helt enkelt alldeles alldeles fantastiskt.

Idag vaknade jag med ett pirr i magen, ett sånt där nyfikenhetspirr som liksom gör att även fast det är grått utanför fönstret så känns det rätt ljust här inne. Den där nyfikenheten har jag saknat, jag tappade bort den nånstans på vägen men jag tror alldeles bestämt att jag hittat tillbaka till den, eller iaf hittat stigen som leder till den, det enda som krävdes var nog egentligen att jag öppnade ögonen och tittade på världen runt omkring mig igen, istället för att blunda och krampaktigt hålla kvar i minnesbilderna bakom ögonlocken.

Förvirrad och förundrad – I´m back.